Buss

Ni som känner mig vet att jag åker buss en hel del varje dag för att komma till och från jobbet (även om det snart kommer ändras). När jag har åkt ungefär en tredjedel av turen med min första buss på morgonen stiger alltid en tjej i övre tonåren på. Hon är medellång, smal och har långt tunt blonderat hår i en svans. När hon har stigit på bussen och satt sig i bakre halvan av densamma tar hon fram sitt smink och börjar sminka sig. Detta pågår sedan i 7-10 minuter. Därefter tar hon upp mobilen (ibland en digitalkamera) och tar kort på sig själv för att kontrollera att sminket applicerats som hon vill. Dock blir hon inte nöjd med första bilden så det blir ett antal fler bilder innan hon försäkrat sig om att hon är snygg (nåja). Därefter tar hon upp en sån där vikbar sminkningsspegel, modell inte-jätteliten, ur väskan och kontrollerar så att hennes minimala ögonbryn ser bra ut. Hon borstar dem därefter med fingrarna en stund tills hon blir nöjd med dem. Sen verkar det som att hennes morgontoilette är klar och hon lutar sig tillbaka i sätet de få minutrarna som är kvar innan bussen är framme. Eller nej, inte så länge. Ett bra tag innan bussen ens svänger in på stationen i Växjö reser hon sig från sätet och ställer sig vid dörren i väntan på att bussen ska komma fram, stanna och dörren ska öppnas.

Ni får ursäkta men jag förstår mig verkligen inte på tjejen. Hon lägger ca 20 minuter på att se ut precis lika blek och plastig ut som hon gjorde när hon steg på bussen. Det hade varit annorlunda om det hade blivit någon förändring, men hon ser verkligen likadan ut. Dessutom hjälper det inte hur mycket hon än sminkar sig. Och det är en objektiv iakttagelse, inte en elakhet.

Grillning

Igår, fredag, var vi 12 killar som åkte ut till Evedal (strax utanför Växjö) för att umgås och grilla. Vid sjöns hopptorn finns det en läktare där man kan sitta och titta när galningarna hoppar, och där i sanden hittade jag, Jimmy och Richard H en berättelse på engelska (nåja), nedskriven på ett A4 av en kille som antagligen går på mellanstadiet. Jag tänker dock inte nämna hans namn även om det stod på pappret. Hans berättelse, som av allt att döma är en skoluppgft, var väldigt underhållande så därför tänkte jag återge den här, i formaterat skick:

"Now I should tell you a story about a boy. His name is Dick and he is 17 years old and lives in spain, in a small city. He lives whid hes dad simon and hes mom victoria, he had one dog to and hes name is piglet and that is a fat dog. hes mather working in a ladyshop and hes dad work in factory.
Victoria jogging very much. Dick playing handboll he is a goalcepper. He play in Barcelona. they play in a hard league. He traning 4 times in week. Hes best freand is Gwen and he also play for Barcelona the last year in september Dick going to play a very special match the time whose [ett ord saknas här] to be in otherwise they go down to lower series. it wase hard in the first hafttime and when Dick should take a hard shot he missed the ball and it take the nose the bone gett of. He most go to the hospital and the doctor. take the nose to the right place and it hurts very much, the tears flow down the cheek. After some days the the nose whose blue and the face look very funny.
Bot they whose lucky the other ceeper wase good so the team win. Dick could not play handball för two month and the nose is not corect- still. Dicks dream is to be a professional handballsplayer and whish he play with the national team."

Direktöversättningar is the shit!

"But there's lots of other stuff that makes things bareable, and you don't even have to use a knife.

Like...?

Disco."

Låt + Gårdagen

Måste lägga upp den här låten. Vet inte varför, men helt plötsligt kan jag inte få den ur hjärnan. Fast det skulle ju kunna vara mycket värre. Som den gången jag inte fick bort Arja Saijonmaas "Vad du än trodde så trodde du fel" ur skallen på flera veckor... Rob Thomas röst är så len och snygg. Nej då, jag är inte det minsta avundsjuk...





Igår var jag hemma hos David och Christin för första gången sedan de flyttade till nya lägenheten. Deras förra var Växjös mysigaste lägenhet men tyvärr lite för liten för två personer och en hund, så nu har de alltså flyttat från källarplan till 2:a våningen. Och till andra sidan stan. Och till en lägenhet som är ca 3 gånger så stor som deras förra. Med undantag för toaletten, som behöver en mer uppdaterad tapet och mindre svartmögel i taket, är nya lyan jättefin!

Christin skulle festa med flickkompisarna så jag och David hyrde ett par filmer: Premonition (Ond aning) och The Kingdom. Båda var jättebra!

Dessförinnan igår köpte jag nytt strykjärn. Mitt gamla var ett värmestrykjärn och jag har länge känt att det var dags att uppdatera sig till ett dyligt med ånga istället. Nu går det mycket lättare att stryka. I like!

För övrigt hjälpte jag Mamma och Pappa att tvätta igår. Det kändes lite märkligt. Sen var jag med i ett lotteri om en häst. Har dock inte fått reda på om jag vann eller inte ännu. Jag undrar var jag ska ha den någonstans. Hm... på balkongen kanske?

Gårdagen var väldigt trevlig. Först produktiv och sedan jättekul.

Louise, min ex-klasskompis och kontorssambo, hade födelsedagsfest igår. Jag tycker om Louise. Jag tycker om hennes familj också. Så mycket kärlek! Den känns i luften omkring dem, syns i deras ögon och finns i sättet de talar med varandra. Hennes föräldrar, deras nya respektive, hennes bror Pelle och hans Emma. Man får en känsla av behag när man är i deras närhet. De är så fina.

Idag känner jag ett väldigt behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Vet inte varför. Men det skulle ändå vara kul att få lite.

Ska träffa släkten om några timmar. "Wiiie!" hade jag kunnat säga. Om jag hade sett fram emot det, vill säga. Det gör jag inte.

Jag är så djävla trött på att bli tagen för given och att aldrig få någon uppskattning! Jag försöker vara vänlig mot mina medmänniskor och de flesta säger att jag är en bra lyssnare, en sån som man automatiskt öppnar sig för. Det fick jag höra senast idag av Louise. Jag tycker om Louise.

Men tyvärr finns det andra som bara utnyttjar mig. Varför är det ingen som ringer till mig bara för att kolla hur jag mår? De flesta vet att jag inte har mått så bra det senaste året och att jag fortfarande inte gör det. Ändå är det bara jag som bryr mig om andra och ingen som bryr sig om mig. Det får mig att känna mig oälskad, utnyttjad och smutsig.

***

Det som fått mig att bli arg och ledsen idag är min professor och chef, Boel. Det visar sig att hon har stört sig en massa på mig utan att säga det till mig. Hur ska jag då kunna motivera mina val om hon inte ens ger mig en chans!?! Jag kanske skulle berätta alla gånger jag stör mig på henne och hennes osmidiga uppblåsta ego? Eller alla gånger hon ger mig motstridiga arbetsinstruktioner och sedan gnäller för att jag inte har gjort som hon tänkt sig. Eller alla gånger hon är för insnöad på sina egna föreställningar av hur saker ska vara för att se vad som förväntas av oss. Jag beundrar henne som forskare och som kvinna som slagit sig fram i en akademisk mansdominerad värld men som person vill jag aldrig bli som henne.

Nu har jag fått skriva av mig lite frustration. Det var skönt. Det betyder dock INTE att jag inte fortfarande är förbannad.