Jag är så djävla trött på att bli tagen för given och att aldrig få någon uppskattning! Jag försöker vara vänlig mot mina medmänniskor och de flesta säger att jag är en bra lyssnare, en sån som man automatiskt öppnar sig för. Det fick jag höra senast idag av Louise. Jag tycker om Louise.

Men tyvärr finns det andra som bara utnyttjar mig. Varför är det ingen som ringer till mig bara för att kolla hur jag mår? De flesta vet att jag inte har mått så bra det senaste året och att jag fortfarande inte gör det. Ändå är det bara jag som bryr mig om andra och ingen som bryr sig om mig. Det får mig att känna mig oälskad, utnyttjad och smutsig.

***

Det som fått mig att bli arg och ledsen idag är min professor och chef, Boel. Det visar sig att hon har stört sig en massa på mig utan att säga det till mig. Hur ska jag då kunna motivera mina val om hon inte ens ger mig en chans!?! Jag kanske skulle berätta alla gånger jag stör mig på henne och hennes osmidiga uppblåsta ego? Eller alla gånger hon ger mig motstridiga arbetsinstruktioner och sedan gnäller för att jag inte har gjort som hon tänkt sig. Eller alla gånger hon är för insnöad på sina egna föreställningar av hur saker ska vara för att se vad som förväntas av oss. Jag beundrar henne som forskare och som kvinna som slagit sig fram i en akademisk mansdominerad värld men som person vill jag aldrig bli som henne.

Nu har jag fått skriva av mig lite frustration. Det var skönt. Det betyder dock INTE att jag inte fortfarande är förbannad.