kölden bet hårt i våra skinn, vinden piskade mot våra kindar. vi hade alla samlats här för att vänta på hans ankomst. de flesta av oss kände inte de andra som var här, men alla var vi dock här av en och samma anledning. den förenade oss, gjorde oss till en även om våra mål var olika. det var ju trots allt färden dit som länkade samma oss. vissa av oss hade väntat halvannan timme, kanske längre. somliga hade väntat flera timmar och ytterligare andra bara några få ögonblick. inte heller det spelade någon roll, att vi var här nu var det som var det viktigaste. vi hade ju alla sett tecknen som vittnade om att han snart skulle komma till vår undsättning och ta på sig vår börda.
så plötsligt anade vi att något var på väg att hända. först var det bara som en rörelse i ögonvrån som fick oss alla att vrida på huvudet. var det? ja minsann, visst var det det! vi såg hans gestalt avteckna sig mot husets fasad när han kom gående. den första av oss som kom i hans väg började igenkännande prata med honom och följde sedan med på hans vandring. för några av oss andra tog det lite längre tid innan vi fann oss i siutationen, han hann gå förbi oss innan vi insåg att det var nu i denna stund som det höll på att hända. sakta reste vi oss från våra sittplatser och såg förundrat på när han med bestämda steg närmade sig sitt mål, och då när vi såg att det var sant det som vi hade hoppats på gick vi också fram, och vi ställde oss på led för att äntligen få möta honom. och bland oss ekade budet: "Gläd dig, du resenär, ty nu är chauffören kommen!"
