Årskrönika 2008

2008 har varit ett bra år, oftast. Det är året då jag faktiskt förstod att mitt hittills längsta förhållande tagit slut, året då jag träffade en massa nya riktiga vänner som jag kommer att bära med mig, året då jag på allvar kom in i studentlivet (ett och ett halv år efter att jag egentligen pluggat klart), året då jag flyttade från skogen till stan, året då jag slutade dricka, då jag producerade körens höstkonsert och då jag administrerade och samordnade ett lyckat symposium på Växjö universitet.

Jag har haft tur med jobb under året som gått. Först fick jag förlängd anställning plus ny anställning på två år. Sen fick jag förlängd anställning igen och sedan en ny anställning istället. Och så nu senast en ny anställning på 6 månader, som gör att jag har 100 % fram till och med juni. Det kändes skönt.

Dock slutade även året med en rejäl kalldusch på jobbfronten. En tjänst som jag varit intresserad av i flera år blev ledig men chefen sa att den inte skulle tillsättas. Så för ett par dagar sedan fick jag ryktesvägen reda på att den hade tillsats och dessutom av en person som jag har allt annat än höga tankar om rent professionellt. Det var riktigt lågt gjort tycker jag. Men om det är något jag har lärt mig under mina år inom denna kombinerade ankdamm och sandlåda som kallas ”den akademiska världen” så är det att svälja och hålla masken. Den som den ena dagen sticker en dolk i din rygg kan nästa dag vara din frälsare. Och tvärtom. Man upphör aldrig att förundras…

Rent emotionellt har 2008 varit en berg-och-dalbana med en del toppar, många dalar och många långa uppförsbackar. Och det har också fått mig att inse vilka fantastiska människor som jag har privilegiet att kalla mina vänner. Utan dem hade nog stora delar av året blivit outhärdliga. Ni vet vilka ni är och jag hoppas att ni också vet hur mycket jag tycker om er och uppskattar er.

Naturligtvis har min familj också utgjort en stor del av mitt år. Jag tycker så mycket om dem, trots alla våra slitningar och meningsskiljaktigheter. Jag hoppas att de vet det. Och det ger en jäkligt skön känsla att se på pappas blick att han är stolt över den jag blivit och över vad jag åstadkommit hittills.

Den här gången kommer jag inte att rabbla upp några namn eftersom jag ändå kommer att glömma bort ca 43 % av dem jag vill tacka nu. Så därför säger jag nu ett stort tack till alla för året som har gått och som har format mig till den jag är. Må året som kommer ha nya utmaningar och glädjestunder i sitt sköte.

Men innan året är slut ska jag ut i skogen på nyårsfest med många av mina vänner. Vi hörs! Tack för mig.

Hej igen!

Jag gjorde just Mensas Provtest D. Resultatet se du på bilden (klicka på bilden för förstoring).



Jo, jag känner mig ganska nöjd med det, efter att jag läst att det var det högsta resultat som går att få på provtestet. Någon gång ska jag ta mig tid att göra ett riktigt, övervakat test.

Jul, Stipendium och Videoklipp

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta julen nu innan jag hinner glömma bort allt som hänt. Den gick faktiskt väldigt bra, långt över förväntan. Tyvärr kúnde jag inte stanna hos mamma och pappa längre än till juldagskvällen eftersom jag får allergisk astma och det blir väldigt väldigt ansträngande att andas. Jag är ju allergiker och mamma och pappa har två hunder, som jag för övrigt älskar över allt annat. Medan jag bodde hemma gick det bra sålänge jag tog min medicin. Då brukade hundarna sova i min sängen och ha en egen huvudkudde till och med, men allergin har blivit mycket värre sedan jag flyttade därifrån. Tyvärr :(

I söndags var det stipendieutdelning ur stiftelsen som jag är ordförande i: Inga och Bertil Holmbergs stiftelse för sång och musikstuderande. Vi delar varje år ut stipendier till unga lovande musiker från Södra Sandsjö och Älmeboda socken. Man kan söka stipendier för pågående sång- och/eller musikstudier. I år hade vi fem sökande, varav tre var behöriga. Två av dessa fick sina stipendier i söndags, den tredje får vid ett senare tillfälle eftersom hon inte kunde vara med nu. De båda killarna som fick sina nu spelade upp två låtar vardera vid en gudstjänst i Södra Sandsjö kyrka och båda är jäkligt duktiga.
Efter utdelningen hade vi eftersits i församlingshemmet och jag hade lagat mat. Alla verkade tycka om maten och var både imponerade och förvånade över min matlagning. Det gjorde mig glad =D

Jag tänkte avsluta det här inlägget med en alldeles underbar sekvens ur ett Simpsonsavsnitt. Ett inlägg för typ ett och ett halvt år sedan länkar till Jens blogg med samma klipp, men så försvann det från youtube och därmed även från hans blogg. Här kommer det dock igen:

Jag har fått en hel del kommentarer på det som jag skrev sist, dock inte här utan främst direkt till mig, via mail, msn eller sms. Och ja, det var ett ganska mörkt inlägg men jag är en hel människa och som alla andra har jag mina mörka stunder. De är inte lika många eller lika långa som förut men kommer fortfarande då och då. Och även om de är jobbiga så är de ändå ett tecken på att det händer saker i mitt liv som spelar roll, annars hade jag antagligen inte reagerat så starkt.

Den här gången blev tillvaron bra mycket ljusare redan dagarna efter jag hade skrivit här, och det tack vare att jag blev påmind om hur underbara mina vänner är (och att möjligen för att jag gick på en arbetsintervju där arbetsgivaren redan innan hade bestämt sig för att ge mig jobbet). De (alltså vännerna) är ett bevis på att det jag skrev förra gången inte stämmer. Jag är kanske inte jätteframgångsrik, populär eller har mycket pengar. Men mitt liv är mer än en serie misslyckanden för jag har människor i det som bryr sig om mig, som tycker att jag gör en skillnad i deras liv och som tycker om mig för den jag är, trots alla mina brister och fel. Och vad mer kan man önska sig?

Vad är det meningen att livet ska vara? Ska det bara vara en serie av misslyckanden eller finns det mer än så? Och hur ska man veta när det är någon mening med att kämpa vidare och när det är dags att ge upp?

Jag vet att jag har haft med det här citatet förut men jag kommer hela tiden tillbaka till det i mitt liv, så här kommer det igen:

I remember one morning getting up at dawn, there was such a sense of possibility. You know, that feeling? And I remember thinking to myself: So, this is the beginning of happiness. This is where it starts. And of course there will always be more. It never occurred to me it wasn't the beginning. It was happiness. It was the moment. Right then. And never more.

För mig hände det sommaren när jag skulle fylla 23. Vad bra, bara 50-60 år av olycklighet och besvikelse kvar...

Så stark låt! Den berör mig verkligen.

Kråkan är nyttig till mången å ting
Tjong faderalla bi faderalla tjong faderej
Med den kan man segla hela världen omkring
Tjong faderalla bi faderalla tjong faderej

Skrovet det gjorde vi segel utav
Så man kunde segla på de vildaste hav

Benen de gjorde vi master utav
Så man kunde segla på de vildaste hav

Benen de gjorde vi master utav
Så man kunde segla på de vildaste hav

Dunet det gjorde vi bolstrar utav
Så man kunde sova på de vildaste hav

Klorna de gjorde vi gafflar utav
Så man kunde spisa på de vildaste hav

Strupen den gjorde vi gullringar av
Tjong faderalla bi faderalla tjong faderej
Så man kund’ trolovas på de vildaste hav
Tjong faderalla bi faderalla tjong faderej