Låt + Gårdagen

Måste lägga upp den här låten. Vet inte varför, men helt plötsligt kan jag inte få den ur hjärnan. Fast det skulle ju kunna vara mycket värre. Som den gången jag inte fick bort Arja Saijonmaas "Vad du än trodde så trodde du fel" ur skallen på flera veckor... Rob Thomas röst är så len och snygg. Nej då, jag är inte det minsta avundsjuk...





Igår var jag hemma hos David och Christin för första gången sedan de flyttade till nya lägenheten. Deras förra var Växjös mysigaste lägenhet men tyvärr lite för liten för två personer och en hund, så nu har de alltså flyttat från källarplan till 2:a våningen. Och till andra sidan stan. Och till en lägenhet som är ca 3 gånger så stor som deras förra. Med undantag för toaletten, som behöver en mer uppdaterad tapet och mindre svartmögel i taket, är nya lyan jättefin!

Christin skulle festa med flickkompisarna så jag och David hyrde ett par filmer: Premonition (Ond aning) och The Kingdom. Båda var jättebra!

Dessförinnan igår köpte jag nytt strykjärn. Mitt gamla var ett värmestrykjärn och jag har länge känt att det var dags att uppdatera sig till ett dyligt med ånga istället. Nu går det mycket lättare att stryka. I like!

För övrigt hjälpte jag Mamma och Pappa att tvätta igår. Det kändes lite märkligt. Sen var jag med i ett lotteri om en häst. Har dock inte fått reda på om jag vann eller inte ännu. Jag undrar var jag ska ha den någonstans. Hm... på balkongen kanske?

Gårdagen var väldigt trevlig. Först produktiv och sedan jättekul.

Louise, min ex-klasskompis och kontorssambo, hade födelsedagsfest igår. Jag tycker om Louise. Jag tycker om hennes familj också. Så mycket kärlek! Den känns i luften omkring dem, syns i deras ögon och finns i sättet de talar med varandra. Hennes föräldrar, deras nya respektive, hennes bror Pelle och hans Emma. Man får en känsla av behag när man är i deras närhet. De är så fina.

Idag känner jag ett väldigt behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Vet inte varför. Men det skulle ändå vara kul att få lite.

Ska träffa släkten om några timmar. "Wiiie!" hade jag kunnat säga. Om jag hade sett fram emot det, vill säga. Det gör jag inte.

Jag är så djävla trött på att bli tagen för given och att aldrig få någon uppskattning! Jag försöker vara vänlig mot mina medmänniskor och de flesta säger att jag är en bra lyssnare, en sån som man automatiskt öppnar sig för. Det fick jag höra senast idag av Louise. Jag tycker om Louise.

Men tyvärr finns det andra som bara utnyttjar mig. Varför är det ingen som ringer till mig bara för att kolla hur jag mår? De flesta vet att jag inte har mått så bra det senaste året och att jag fortfarande inte gör det. Ändå är det bara jag som bryr mig om andra och ingen som bryr sig om mig. Det får mig att känna mig oälskad, utnyttjad och smutsig.

***

Det som fått mig att bli arg och ledsen idag är min professor och chef, Boel. Det visar sig att hon har stört sig en massa på mig utan att säga det till mig. Hur ska jag då kunna motivera mina val om hon inte ens ger mig en chans!?! Jag kanske skulle berätta alla gånger jag stör mig på henne och hennes osmidiga uppblåsta ego? Eller alla gånger hon ger mig motstridiga arbetsinstruktioner och sedan gnäller för att jag inte har gjort som hon tänkt sig. Eller alla gånger hon är för insnöad på sina egna föreställningar av hur saker ska vara för att se vad som förväntas av oss. Jag beundrar henne som forskare och som kvinna som slagit sig fram i en akademisk mansdominerad värld men som person vill jag aldrig bli som henne.

Nu har jag fått skriva av mig lite frustration. Det var skönt. Det betyder dock INTE att jag inte fortfarande är förbannad.