Igår när jag stod i duschen passade jag på att tänka lite också. Jag började med att tänka på den smått ekivoka visa som jag och några kompisar har framfört på ett par fester och att vår stämföring kanske skulle kunna jämföras med den som gruppen Cookies 'N' Beans hade i sin låt "What if" i årets melodifestival (nu när jag har lyssnat på den är jag inte lika säker) och att en musikkritiker i någon tidning sa om den att "alla country-ballader låter som Dixie Chicks 'Not ready to make nice' nu för tiden".

Det ledde mig in på det som detta inlägg kommer att handla om. För då tänkte jag genast på deras uttalande om att de skämdes för att komma från samma delstat som dåvarande president Bush (d.y.) och på de konsekvenser som detta uttalande gav. De svartlistades på de flesta radiostationer, deras skivor samlades till stora bål och brändes och tjejerna fick ta emot mordhot från flera håll. Det var detta som gav dem inspiration till ovan nämnda låt.

För mig är det exakt samma sak som hände när Jyllands-Posten publicerade Muhammedkarikatyrerna. På vilket sätt skulle de båda händelserna skilja sig åt? Båda är resultat av att någon ifrågasätter en totalitär, konservativ, religiöst styrd regim som inte tål kritik och som tror att man bara kan lösa konflikter med hjälp av hot, våld och krig. Enda skillnaden är att eftersom Dixie Chicks är från USA, som räknas som ett civiliserat land, så väcks inte samma debatt om yttrandefrihet. Det är mer ok i västvärlden att skämta om muslimer än att kritisera en president vars enda bedrifter är att boosta en nations redan överdrivna hybris, starta onödiga krig och leda världen in i en ekonomisk depression. Fast han kanske passar i ett land där man tror att välfärd är att inte ha något socialt skyddsnät, där man inte vet skillnaden mellan socialism och stalinism och där man inte fattar att ett högre skattetryck för de rika skulle kunna få landets ekonomi på fötter igen.

Jag avslutar med en kort reportageserie från The Daily Show med John Stewart.