Vi satt i skogen på en stor sten, jag, Karin och en person till. Karin berättade om sin bror och om hur han hade byggt till en gammal ladugård där ena väggen var krokig och så vägrade han från början att räta ut väggen i samband med att han byggde ut. Då fick jag för mig att jag skulle gå en runda själv och se mig omkring. Karin sa att jag skulle vara försiktig men jag tog det inte på så stort allvar. Vad skulle kunna hända?

Jag gick längsmed grusvägen och upptäckte att stenen som vi suttit på låg i utkanten av skogen och att det var inhägnad betesmark strax intill. När jag hade gått sådär en hundra meter hörde jag en röst. Det lät som om den kom ifrån hagen med höns, det lät som en fågelröst. Jag minns inte vad den sade men det var något som lät papegoj-likt. När jag kom närmare insåg jag dock att rösten inte alls kom från en fågel utan från den intilliggande hagen där det betade kritvita fluffiga lamadjur. Det var dessa som pratade, upprepade en fras på något som liknade göteborgska. Jag tyckte att det lät roligt och skulle ta upp min mobil för att spela in pratet.

Precis när jag hade fått fram mobilen ur min högra jackfick började lamadjuren att lägga märke till mig. Pratet upphörde och efter en stunds tystnad sa djuret med kaxig röst:

”Så det är husbonden som kommer?”
”Nej det är det inte”, svarade jag smått road över att djuren kunde föra en konversation.
”Jo det är det visst!” sade en av djuren, jag är osäker på om det var sama djur.

De tittade alla lite surt på mig och tog ett steg närmare mig. Det första lamadjuret var inte i den närmaste hagen utan det var en hage emellan oss. Den hage som han och hans gelikar befann sig i hade staket som var uppskattningsvis fyra-fem meter höga, medan den närmaste hagen bara hade cirka tre meter höga stängsel. Han kastade sig mot stängslet och började klättra. Jag var imponerad över att han kunde klättra men började samtidigt känna mig hotad.

”Husbonden!” sa ett av djuren med en hotfull röst.
”Du har fått stipendium för att föda upp exotiska köttdjur!” skrek ett annat av dem anklagande. Samtidigt hade det första lamadjuret tagit sig över stängslet och var nu i hagen närmast mig.

”Nej, det är inte jag!” sade jag desperat och kände att det nog var säkrast att ta sig därifrån eftersom de uppretade glåporden nu kom allt tätare från lamadjuren. Nu kastade sig det första lamadjuret mot det sista stängslet som skilde oss åt och började klättra. Jag började springa för mitt liv, tillbaka till stenen där Karin och min andra kompis satt. När jag kommit en bit tittade jag bakom mig och såg hur lamadjuret hoppade ner från stängslet och börja springa efter mig. Desperat skrek jag på hjälp medan jag sprang i hopp om att Karin, som var från trakten, skulle veta hur man fick dem att sluta. Karin hoppade ner från stenen och jag närmade mig.

”Hoppa upp här på stenen igen” sade hon och pekade i stenens riktning. Hon hoppade upp på stenen igen och jag försökte göra samma sak, Karin drog i min ena arm för att hjälpa mig upp. När jag nästan var uppe så kände jag något dra i mitt vänstra byxben. Jag slutade vara medveten om nuet och såg bara ett tredimensionellt mörker med något som liknade breda mönstrade band flygandes rymdaktigt förbi i syndfältet från olika håll. Sen blev allt svart.